"Jôbben", orginal, eremit och trapper
Så här i jakttider tänkte jag berätta lite om "Jôbben". Han har varit död i ganska precis 60 år, men fortfarande pratas det om honom. ....ja, det blir väl allt mindre av det också, när åren går och de som minns honom blir färre.
I vårt farfarsarv fanns två bilder på en man; en jägare med bössa och hund, och det sas att det skulle vara"Jôbben". Det sa mig ingenting, jag såg bara ut som ett frågetecken, för jag hade aldrig hört talas om honom.
Men han var en välkänd figur på sin tid. Jag börjar med att visa de två bilderna som fanns i farfars fotosamling:
Här är han med sin hund som hette "Skog", utanför "Norbergs" på Oxåsen. Mannen på bron hette visst Lars Olsson, har jag läst nånstans.
Här har "Jôbben" förflyttat sig... men jag tror det är vid samma tillfälle.
Jag tänkte nu försöka knyta ihop en berättelse om "Jôbben". Jag har lite olika källor att hämta ifrån, de är inte alltid samstämda. Men jag tar en gyllene medelväg!
I ett ensligt beläget torp kallat "Jubbern", i närheten av Brännås, föddes en gosse den 21 september 1876. Hans föräldrar hette Anders Pehrsson Hellberg och Carin Carlsdotter. Pojken fick namnet Pehr, men kom att kallas "Jôbben", eller "Jôbb-Pelle" av alla, så småningom. Året därpå 1877, fick han en liten bror, som fick två namn; Göran Herman. Om honom vet jag inget mer än att han flyttade till Norge 1909
Pehr gick i skolan i Brännås och i ungdomen flyttade han med sin familj till Stavervallen där de startade en getfarm med 27 st getter.
Det sägs att Pehr hade en käresta i ungdomsåren, som han förlorade i en drunkningsolycka vid 18 års ålder. Om det var den tragiska händelsen som gjorde att han drog sig undan civilisationen kan vi väl bara fantisera om, men nog känns det troligt.
Så efter det sorgliga ödet, drog sig "Jôbben" undan till sjön Lockjärv vid Vakåsen i Hassela, några kilometer söder om Medelpadsgränsen. Här fanns milsvida jaktmarker och han flyttade in i en primitiv koja.
Här är en bild från Hudiksvalls Tidning 1976, där "Knall-Verner" och hans bror Anton står vid en koja som ska ha varit "Jôbbens" första bostad i sitt nya liv som trapper. Hunden "Skog" har visst fått ett eget litet krypin. Det var en övergiven skogshuggarkoja berättas det på ett ställe. I en annan berättelse har man tolkat det som att han byggde sig en primitiv boplats själv.
Men att han blev glad då han kom över en gammal järnspis med ett plåtrör är båda historierna överens om. Han tyckte sig ha fått en färträfflig bostad! Att rök och kalla vindar letade sig in stördes han sig inte av, och han levde där i 10 år.
Nästa hem han flyttade till var en övergiven koja på Storåsvallen där han inväntade en höst, då bönderna tog hem sina djur från Skäftesvallen för gott. Där fanns nästa bostad för "Jôbben". Ett idealiskt ställe för hans behov av ensamhet. Dessutom kunde han riva en vallstuga åt gången allt efter han behövde mera ved. Där blev han kvar under minst 20 år.
Det här skulle kunna vara "Jôbben" - men jag vet inte om det är så. Bilden fanns i farfarsarvet, och den passar i alla fall i sammanhanget tycker jag.
Ibland blev "Jobben" utsvulten och frusen, då vintrarna blev för svåra. Då begav han sig mot bebodda trakter och fick mat och husrum i gårdarna mot att han hjälpte till med diverse sysslor. Som t.ex. att snickra höräfsor, lieorv, träaskar, slevar och "Snurregubbar"; en sorts leksak som man kunde få att snurra på golvet om man drog i ett snöre. Han var ofta hos "Kvar-Gunnar" i Kölfors och likaså hos Jonas Lindström i Brännås, berättar "Knall-Verner" i en artikel i HT 1976. Men när det vårades då stack han till skogs igen, alldeles som en flyttfågel.
Han jagade förstås. Tog sitt Remingtongevär från spiken i stugan, hunden och ränseln och gick ut på jakt. Krut och hagel kostade 1:20/paketet. Hare, skogsfågel och älg var siktet inställt på. Som omväxling drogs laxöring eller abborre upp ur bäckar och sjöar, Det sägs också att han brukade skjuta sin fisk med geväret (?!). Ett "pär-lann" vid stugan bidrog med tillskott till födan. Milslånga proviantresor gjordes emellanåt till Petrus Hasselblads Speceriaffär på Kölsjön. Bland annat det viktiga snuset inhandlades.
Många gånger under sin vandringar övernattade han ute i det fria, han bara gjorde en risbädd på marken och så sov han. Han gjorde ofta besök bland skogshuggare på avverkningsplatser och då hörde det till att "Jôbben" skulle bjudas på middag.
När bönderna boförde hem från vallarna på hösten lämnades överbliven mat och mjöl, ost och messmör till "Jôbben". Men han var inte så populär bland vallpigorna när det hände att hans hund drev iväg med korna.
Sen är det väl allmänt bekant att han tjuvjagade. Han gjorde litegrann som han ville. Gillade inte när skogvakta'n kom med inbjudna gäster för att jaga hare på "hans" marker! Då fick de sig en utskällning varefter han körde iväg dem!!!
Dock hände det att han anhölls av landsfikalen för tjuvskytte, och blev av med både gevär och hund.
En gång när "Jôbben" återkom till sin stuga efter ett besök hos lagens långa arm, lät han genast skaffa en ny bössa och en ny hund (jag tror de allihopa fick namnet "Skog"). Sen lät han sig fotograferas i flera upplagor, med gevär och hund. (jag tror att det var just de bilderna som Farfar fotografen tog på Oxåsen, de som vi ser överst i inlägget.) Sen skickade han fotografierna till ortens fjärdingsmän och landsfiskaler för att visa att nu var minsann "Jôbben" åter i jakttagen! Här nedan är en berättelse skriven av en J F Näsman. Jag har inte riktigt koll på vad den mannen hade för titel ...
Här nedan en tidningsnotis om en gång när det höll på gå riktigt åt skogen för "Jôbben"
På hösten 1947 föll snön i rikliga mängder och lade sig meterdjup på Skäftesvallen. "Jôbben" hade nått åldern av 71 år. Plötsligt kom en främmande känsla av ensamhet över honom. Han fruktade att bli helt insnöad och satte på sig skidorna och skidade till sin barndomsby Brännås.
Där kom han i glada vänners lag, vilket inte bar sig bättre än att han föll utför en trappa och bröt ena armen. Han fördes till Hudiksvalls Lasarett och där fick han för första gången i sitt liv fick uppleva ett varmt bad.
Men han trivdes inte i sin nya miljö. Gubben var ju frisk och vital förutom sin brutna arm så det ordnades att han fick komma till vårdhemmet i Bjuråker. Men det kändes inte mycket bättre där.... så "Jôbben" rymde tillbaka till Brännås där han fick kampera ihop med en JonErik i en liten stuga över vintern.
Efter sitt besök på Lasarettet berättar "Jôbben" att det var hans andra besök i livet, i stan. Den första gången satt han på häktet, anklagad gör tjyvskytte och fick böta 600 riksdaler. Några sådana pengar hade ju inte "Jôbben", så han fick sitta av böterna, vilket blev 33 dagar. Den sista dagen kom han på en idé, och frågade fängelsekonstapel Johansson om han inte kunde få sitta av några extra dagar så där i förväg? För man kunde ju inte veta hur det blev med älskyttet när han kom hem....? Men se det gick inte konstapeln med på, ty det stred mot lagen!
Jag vet inte riktigt hur det gick för "Jôbben" mot slutet. Men krafterna avtog väl och han hamnade trots allt på ett vårdhem i Norrlia, Bjuråker och dog 1954 i en ålder av 78 år.
